Stockholms stadsteater hyllade sin före detta chef

kuvakaappaus_sveradio

Stockholms Stadsteater uppmärksammade i lördags sin före detta chef Vivica Bandler med en tillställning, Bandlers hundraårsjubileum till ära. I programmet ingick bland annat en diksussion mellan nuvarande teaterchefen Anna Takanen, förre chefen och numera vd:n Benny Fredriksson, förre chefen Lars Edström, skådespelaren Birgitta Ulfsson, samt regissören Suzanne Osten och skådespelaren Rikard Wolff. Hör mer i Kulturnytt i P1.

Vivica och hennes relation till Tove Jansson noteras också i det senaste avsnittet av kulturprogrammet Lasso på Yle Fem.

Salaperäinen ystävä ja suojelija

Kun Vivica Bandler haudattiin syyskuussa 2004, Kaisa Korhonen hyvästeli ystävänsä arkun äärellä ja sanoi: ”Kiitos nähdyksi tulemisesta.”

Kaisa Korhonen
Kaisa Korhonen työpöytänsä äärellä. Kuva: Eija Mäkinen

Eletään syksyä 1964, ja Ylioppilasteatterin lavalla mellastaa partiopukuun sonnustautunut nainen puisen veturin päällä. Günter Grassin näytelmässä Kymmenen minuuttia Buffaloon Kaisa Korhosen näyttelemä amiraali on ystävineen matkalla paikkaan, jossa kaikki toiveet täyttyvät, mutta niinhän ei tietenkään tapahdu.

– Se oli hyvin hauska näytelmä, Korhonen muistelee hymähtäen Käpylän-kodissaan.

Railakkaan, energisen ja jokseenkin absurdin esityksen näki myös Vivica Bandler, joka otti pian yhteyttä 23-vuotiaaseen yyteeläiseen.

– Emme olleet tavanneet aiemmin, mutta toki tiesin hänet ja kunnioitin tosi jäykkänä. Vivica poimi minut ja tarjosi työtä Lilla Teaternissa, ammattiteatterissa.

Bandler oli ideoinut ja toteuttanut yhdessä Kirsten Sörlien kanssa Pikku-Lillaniin O-pop-iltoja, joiden alaotsikkona oli jatsia ja lyriikkaa. Ne olivat eräänlaisia happeningeja, joissa sisällöt, genret ja ilmaisutavat sekoittuivat villisti. Musiikista vastasi Otto Donnerin orkesteri, ja materiaalina käytettiin niin Shakespearen kuin aikalaisrunoilijoidenkin tekstejä.

– Meillä oli esimerkiksi dialogi Romeosta ja Juliasta. Se pistettiin pilaksi, tietysti. Parhaiten mieleeni on jäänyt lavastus. Elettiin Beatles-manian huippuaikaa, ja Ralf Forsström oli koristanut Pikku-Lillanin valtavilla kuvilla suosikkiyhtyeestä.

Vivica Bandler on kertonut, että hän innostui Kaisasta, nuoresta tekijästä, koska tällä oli tietoa, taitoa, voimaa, uskoa ja pystyvyyttä. O-pop-illoissa Korhonen esitti mm. Bertolt Brechtin lauluja ja tuli ”keksityksi” laulajana.

– Vivican kohtaaminen oli eräänlainen käännekohta elämässäni. Minut oli nähty, mikä tarkoitti myös sitä, että minua tarvitaan. Varmasti siihen, että pääsin työskentelemään suomenruotsalaisella teatterikentällä, vaikutti myös se, että olin naimisissa Kaj Chydeniuksen kanssa.

Tie ammattiteattereihin

Elämäkerrassaan Uhma vimma kaipaus (Otava, 1993) Kaisa Korhonen kertoo, miten hän Vivican ystävyyden myötä pääsi Lilla Teaternin esikouluun ja tutustui kuuluisiin taiteilijoihin – Lasse Pöystiin, Birgitta Ulfssoniin, Elina Saloon – joita hän oli katsellut kaukaa.

Bandler tarjosi Korhoselle myös ohjaustyötä. Helmikuussa 1967 sai ensi-iltansa Sandro Key Åbergin tekstiin pohjautuva Teaterlek. Sitä seurasi pian kaksikielinen kabaree Keväinen lauluilta / Vårlig Sångafton, jonka Korhonen ohjasi yhdessä Timo Bergholmin ja Kaj Chydeniuksen kanssa. Tekstejä oli laatimassa terävä katras, mm. Bo Carpelan, Lars Huldén, Aulikki Oksanen, Arvo Salo ja Benedict Zilliacus. Lillanin vakiotähtien rinnalla lavalle nousia nuoria lahjakkuuksia, kuten Kristiina Halkola, Kari Franck ja Sulevi Peltola.

Korhonen ohjasi sittemmin monia esityksiä myös Svenska Teaterniin.

– Se oli minulle tärkeää ja tarkoitti, ettei minun tarvinnut jäädä roikkumaan Ylioppilasteatteriin. YT oli ollut minulle rakas paikka, sosiaalinen yhteisöni, melkein kuin perhe tai suku, mutta olin ollut siellä jo niin kauan.

Kahvilateatteri Venla

Vuonna 1967 Lilla Teaternissa tapahtui omistajanvaihdos, kun Vivica Bandler myi teatterin Lasse Pöystille ja Birgitta Ulfssonille. Vapaaksi taiteilijaksi siirtynyt Bandler ryhtyi suunnittelemaan uutta teatteria Kaisa Korhosen ja Kaj Chydeniuksen kanssa.

– Etsimme sopivaa paikkaa, ja entiset TES-vision tilat Helsingin Ratakadulla vaikuttivat lupaavilta, Korhonen kertoo.

Olennaista oli, ettei teatterissa olisi ramppia; sen piti olla rento esiintymis- ja viihtymispaikka. Nimikin uudelle kahvilateatterille oli jo valittu: Venla, Jukolan Juhanin rakastetun mukaan.

Elämäkerrassaan Vastaanottaja tuntematon (Otava, 1992) Bandler kertoo olleensa hyvin innostunut hankkeesta.

”Näin poliittisen teatterin äärettömän merkittävänä asiana. Yhtäkkiä teatterintekijällä oli merkitystä, hän oli osa yhteiskunnan rakennusprosessia, ei enää pelkkä ilveilijä ja viihdyttäjä. Tämä oli jotain aivan muuta kuin ennen, tämä uusi vastuuntunto. Ja minulle se oli kuin raikas uusi tuuli”, Vivica kirjoittaa.

Suunnitelma kuitenkin kariutui, kun Tukholman kaupunginteatteri tarjosi Vivica Bandlerille teatterinjohtajan paikkaa.

– Hän sopi kanssamme tapaamisen ja kysyi: ”Annatteko minulle luvan mennä? Vai olenko petturi jos lähden? Yhteinen teatterihanke tietenkin raukeaa.” Joo-joo, minä sanoin. Menet tietenkin! Kyllä me täällä selviämme.

Salaperäinen suojelija

Vuonna 1993 Vivica Bandler oli toimittaja Maarit Tastulan vieraana keskusteluohjelmassa Yhden illan pysäkki. Studioon oli kutsuttu myös nuorempi kollega, ohjaaja Kaisa Korhonen.

Ohjelmassa Bandler kertoi, että kaksikkoa yhdisti tietty perussuru, tumma juova. ”Kun puhumme keskenämme, olemme vähän tosikkoja. Emme ole paljon nauraneet. Kaisa on hirveän rehellinen, sekä yksityisihmisenä että työssä. Se merkitsee minulle paljon.”

– Vivica oli salaperäinen, aistillinen ja tietoisesti etäinen. Hän myös hallitsi tilanteita. Jos kyse olisi tanssivasta parista, niin Vivica oli se, joka vei, Kaisa Korhonen sanoo nyt, eikä äänensävystä voi erehtyä: siinä on mukana paljon kaipausta.

Korhonen kertoo kirjassaan, miten Vivica opetti häntä ymmärtämään, mitä rakkaus on.

Kerran 70-luvulla kirjoitin Vivica Bandlerille kirjeen Tukholmaan ja kysyin, miten pääsee masennuksesta. Hän vastasi: ”Minä olen aina yrittänyt rakastaa jotakuta.”

– Se oli minulle radikaali, jopa vallankumouksellinen näkökulma. Ei ole tärkeää, rakastetaanko minua vaan rakastanko minä itse.

Keskustelut keittiössä

Paitsi suojelija ja liittolainen, Vivica Bandler oli Kaisa Korhoselle ennen muuta tärkeä ystävä.

– Tapasimme ja keskustelimme paljon. Olen istunut monet kerrat Vivican kuulussa Huvilakadun keittiössä. Hänen tapansa kommunikoida oli kuuntelemista, hän antoi toisen puhua.

Yhden kerran Korhonen muistelee ruokailleensa myös salin puolella. Suomessa oli silloin käymässä pariisilaisen Théâtre du Soleil´n johtaja Ariane Mnouchkine.

– Hän oli Vivican vieraana, ja oli valtavan suuri kunnia päästä siihen pöytään. Mnouchkine oli Euroopan ykkösohjaaja, suoranainen idoli. Muistelen, ettei meistä vieraista monikaan uskaltanut kysyä häneltä mitään. Vivica huolehti puhumisesta ja katsoi, että keskustelu pysyi käynnissä.

Korhonen ja Chydenius vierailivat ystävänsä luona myös Ruotsissa, kun Bandler kutsui heidät ja Måns Hedströmin Tukholman kaupunginteatteriin rakentamaan uuden näyttämön avausohjelmaa.

Produktion ympärille koottiin ryhmä merkittäviä ruotsalaisia kirjailijoita: Sven Delblanc, Agneta Pleijel, P.C. Jersild, Ronny Ambjörnsson, Lars Ardelius, Sture Källberg, Göran Palm. Lopputulokseen Korhonen ei ollut tyytyväinen, vaan hän kuvaa Kyynelten polkua surumieliseksi revyyksi, jossa oli Kaj´n hyvin kauniita lauluja.

Tukholmassa pariskunta näki senkin ihmeen, kun Vivica Bandler kokkasi itse. Huvilakadulla ruoan valmisti aina kotiapulainen.

– Siellä hän paistoi Tukholman-keittiössään kalapuikkoja. Se kieltämättä poikkesi hänen totutusta ruokavaliostaan, Korhonen muistelee nauraen.

Tärkeä virstanpylväs

Vivica Bandler oli tunnettu siitä, ettei hän antanut ihmisten noin vain sinutella itseään.

– Opin tuntemaan ihmisiä, jotka olivat olleet pitkään Vivican lähellä, ja jotkut heistä kysyivät parikin kertaa: ”Joko olet saanut kutsua Vivicaa etunimellä?” Se oli eräänlainen virstanpylväs ja riitti. Vivica oli katsonut maailmaa korkeasta asemasta. Sinunkaupat ei ollut lahja jostakin teosta, vaan kyse oli aidosta läheiseksi tulemisen eleestä.

Korhonen muistuttaa, että Vivica Bandlerilla oli asioihin historiallinen perspektiivi. Hänen seurassaan asiat suhteellistuivat, ja ongelmista tuli yleisluonteisia, käsiteltäviä.

– Vivica jakoi inhimillistä kokemusta ja opetti strategioita, joiden avulla voi selviytyä elämässä ja ammatissa. Ja aina hän kannusti tekoihin.

– Hänellä oli myös hyvä nenä; hän vainusi, mitä maailmassa tapahtuu tässä ja nyt. Hän vainusi myös sen, mitä me ihmiset tarvitsemme. Kun Vivica poimi minut nuorena aikuisena, ymmärsin jo silloin, että se oli hänen metodinsa. Hän näki toisen.

Teksti: Eija Mäkinen

Jutussa on käytetty lähteinä:
Bandler, Vivica & Backström, Carita: Vastaanottaja tuntematon. Otava, 1992.
Korhonen, Kaisa: Uhma vimma kaipaus. Otava, 1993.
Stemius, Caterina: Här går det under! En berättelse om Lilla Teatern 1940–2015. Schildts & Söderströms, 2015.

Vivican juhlat jatkuvat Tukholmassa

Joukko Vivica Bandlerin työtovereita, ystäviä ja kollegoja – mm. Suzanne Osten, Rikard Wolff, Lars Edström, nousee lauantaina 18.2. Tukholman kaupunginteatterin Foajé 3:n lavalle. Silloin esitetään lukudraamana Stig Hansénin näytelmä Vivica, ja må hon leva i 100 år, joka kertoo Vivican työstä, elämästä ja arjesta Ruotsin teatterikentällä.

stadsteatern_vivica

Ruotsalaiset eivät ole unohtaneet, miten omintakeista, vahvaa ja puhuttelevaa teatteria Vivica Bandlerin johtajakaudella (1969–79) esitettiin Tukholman kaupunginteatterissa. Häntä ei syyttä kutsuta teatteritaivaan loistavaksi tähdeksi.

Lukudraaman jälkeen Kulturhusetissa pidetään keskustelutilaisuus, jossa Vivican merkitystä Tukholman kaupunginteatterille valottavat edellä mainittujen lisäksi Benny Fredriksson, Anna Takanen ja Birgitta Ulfsson. Lisätietoa tapahtumasta → Kulturhuset Stadsteatern.

Sivistyneistön kapinallinen

– Vaikka Vivica Bandler oli teatterinjohtajana autoritaarinen, hän oli erittäin hyvä ihmistuntija. Hän oli aina rohkea ja uskalsi panostaa siihen, mihin hän uskoi, Katarina Lindholm sanoo. Hän on suunnitellut Teatterikorkeakoulun Torilla esillä olevan Viva Vivica! -näyttelyn yhdessä lavastaja Ralf Forsströmin kanssa.

ylen_juttu

Yleisradion kulttuuritoimittaja Jonni Aromaa on haastatellut Lindholmia Bandlerin persoonasta ja työurasta. Jutussa mainitut henkilökuvat nähdään Yle Teemalla uusintana perjantaina 10.2. klo 17 alkaen sekä sunnuntaina 12.2. klo 10 alkaen.

Missä on koti? Toisen sylissä.

Yle Teeman Elävä arkisto juhlistaa Vivica Bandlerin satavuotissynttäreitä. Teemalla esitetään kaksi tyyliltään erilaista henkilökuvaa omaperäisestä ja suorapuheisesta kulttuuripersoonasta.

teema_vivica

Henkilökuvista ensimmäinen, Mia Halmeen ohjaama Erotic Vivica on vuonna 1999 valmistunut lyhytelokuva, jossa liikutaan rakkauden, ystävyyden, erotiikan ja seksin hieman hämärärajaisessa maastossa.

Toisessa henkilökuvassa, vuonna 1993 kuvatussa Yhden illan pysäkki -ohjelmassa Vivica Bandler on toimittaja Maarit Tastulan vieraana. Ohjelmassa tavataan myös Vivican ystävä ja kollega, ohjaaja Kaisa Korhonen.

Ohjelmat esitetään peräkkäin tiistaina 7.2. Yle Teemalla klo 21.55 alkaen. Uusintaesitykset nähdään perjantaina 10.2. klo 17 alkaen sekä sunnuntaina 12.2. klo 10 alkaen.

Näyttelyn avajaistunnelmia Torilla

Taideyliopiston Teatterikorkeakoulun Torilla avautui Vivica Bandlerin syntymäpäivänä 5.2.2017 Viva Vivica! – Vivica Bandler 100 vuotta -näyttely. Kokosimme pienen kuvakavalkadin näyttelyn tunnelmista. Kun klikkaat kuvia, saat ne suuremmaksi ja näet kuvatekstit kokonaisuudessaan.

Kuvat © Ida Henrikson ja Riikka Rannikko.

I Vivicas kök med Milja Sarkola

Milja Sarkola och Vivica Bandler var goda vänner, trots en åldersskilnad på nästan sextio år. Sarkola berättar om hur viktig Bandler var som kulturpåverkare och kvinnlig förebild, om det oproblematiska med hennes bisexualitet och vad vi kan lära oss av Bandler idag, hundra år efter hennes födelse.

milja-pieni

Vi träffas i Vivica Bandlers kök på Villagatan i Helsingfors. Januarisolens granna strålar hittar inte riktigt ända fram genom fönstret som vätter mot den skuggiga innergården.

Det är ett berömt kök, som rent av blivit ett begrepp. Regissören och dramatikern Milja Sarkola har suttit här många gånger förut – det var oftast här hon umgicks med Bandler.

– Här samlades vi, här fanns ett stort matbord och kring det hölls alla arbetsmöten, förklarar Sarkola.

Nu har köket renoverats och matbordet har fått ge vika för en modernare arbetsbänk. Idag hålls det olika privata tillställningar i lägenheten, köket används i cateringsyften. Men de gulnande skåpen är i originalskick och den gamla vedspisen har fått stå kvar, även om den fått sällskap av en mer användarvänligt induktionsspis.

Det fanns en tid då Finlands och världens teatermakare samlades just här, och under många årtionden var köket både en samlingsplats och Vivicas arbetsrum.

– Ofta ordnade Vivica en lunch eller middag i samband med mötena, minns Sarkola.

Bandler kunde också bjuda in folk hon inte kände men ville lära känna, hon ville initiera nya projekt, få folk ur sina sociala bubblor. Det var en av hennes styrkor – nyfikenheten på människor, speciellt på människor från andra samhällsklasser eller kulturer än sin egen.

Vänskap uppstår

Milja Sarkola träffade den redan då legendariska regissören och teaterchefen Vivica Bandler då hon själv var väldigt ung. Bandler var nästan sextio år äldre.

– Jag hade säkert hälsat på henne i Lilla teaterns korridorer redan tidigare. Men kring 1994-95 gjorde vi en liten absurd föreställning med Daniil Kharms texter för Studentteatern som Vivica råkade se. Efter det  bjöd hon in oss till Hangö teaterträff. Det var det första regiarbetet jag hade gjort och hon blev inspirerad. Kanske för att hon själv hade en bakgrund inom absurd teater, hon connectade med det.

De två lärde känna varandra. Sen bad Bandler Sarkola med i projektet Svenska dagen annrolunda, som hon hade startat med Märta Tikkanen.

– Jag kom med som en slags sekreterare, tog hand om det praktiska, berättar Sarkola.

vivicas_kok-pieni

Senare fick Sarkola också hjälpa Bandler med att gå igenom familjens arkivmaterial på Saaris gård i Tammela. Vid det skedet kände de varandra redan ganska bra och Sarkola fick ta del av ett rätt personligt material. En nära vänskap uppstod.

– Hon var närmare åttio när vi lärde känna varandra, jag var kring tjugo. Det var spännande. Hon kunde ha varit min mormor eller farmor och samtidigt var vi ändå på helt samma plan. En auktoritet var hon också, i början var jag ganska rädd för henne. Hon var så känd.

Blygheten inför Bandler handlade också överklassbakgrunden, en stor del av Sarkolas energi gick i början till att fundera på om hon skulle nia eller dua Bandler.

– Det fanns inte många människor jag niade. Samtidigt var hon jätteokej med folk. Men i märkliga ögonblick kunde man inse att vi inte var helt du.

Den unga Sarkola fick en inblick i en historia och ett klassamhälle som hon inte hade någon erfarenhet av alls.

– Bara det att hon hade tjänstefolk kändes som en annan värld, förklarar hon.

En puff i rätt riktning

Vänskapen med Bandler kom att påverka Milja Sarkolas karriärsval på ett avgörande sätt.

– Hon sådde ett frö i mej. Tanken att jag kunde bli regissör. För jag hade inga såna tankar! Jag var intresserad av teater men visste inte vilken min roll skulle kunna vara.

Sarkola hade sufflerat ganska mycket på Lilla Teatern, men någon aktivare roll hade hon svårt att se då. Bandler, däremot, såg det genast.

– Hon uppmuntrade mig åt rätt håll. Jag var van vid en viss kritisk uppmuntran: “Det är bra, men…”. Från Vivica kom för första gången det här att “dig tror jag på, punkt. Det här ska du göra.”

Bandler hade liknande förhållanden till många människor. Hon trodde på folk mer än de trodde på sig själva. På det sättet kunde hon få konstnärer att se sig själva som något annat än de själva gjorde.

Hennes blick var inte alltid realistisk, menar Sarkola, och det var bra. Då kan en utveckling ske, självbilden kan bli en annan.

– Där ingick förstås också att hon var så mycket äldre än jag, i det skedet kanske man inte heller har ett behov av att kritisera någon som är sextio år yngre och funderar på samma yrke.

Från idé till verklighet

När jag undrar varför Bandler var och fortfarande är så viktig för det finländska och nordiska teaterlivet funderar Sarkola en stund.

– Hon initierade en massa projekt som helt enkelt inte fanns.

Bland annat syftar hon på just Svenska dagen annorlunda, som Bandler utarbetade tillsammans med Märta Tikkanen, Det var en reaktion på begreppet tvångssvenska som Riitta Uosukainen myntade. Bandler och Tikkanen ville tala om lustsvenska istället. Svenska dagen annorlunda var ett stort projekt med ett enormt program.

Bandler förändrade också Tammerfors teaterfestival. Det var en inhemsk festival innan hon tog över och breddade utbudet. Sen dess har teatersommaren varit en av de viktigaste festivalerna i Finland med ett stort internationellt utbud.

– Att nån hittade på idén! Det är sånt jag tänker på när jag tänker på hennes betydelse. När man ser på historien i efterhand kan det kännas självklart att det skulle gå såhär, men jag har försökt leva in mig i situationerna när hon kommit med nya förslag som varit ganska radikala och säkert också mött motstånd.

Idag är det Milja Sarkola som leder Tammerfors teatersommar, men hon tycker inte att hon går i Vivica Bandlers fotspår. Sarkolas arbetsroll ser annorlunda ut: hon är frilans, skriver och regisserar, koncentrerar sig på sitt konstnärliga arbete, medan Bandler hade en mer aktiv roll som teaterchef.

– Det är jättestor skillnad. Men det att jag också nu är konstnärlig ledare för Tammerfors  teatersommar är en rolig koppling. Att hon också har funderat på de här frågorna, det känns huisigt!

villagatan_sidan-pieni

Bandlers roll som en förebild för kvinnliga regissörer är också något Sarkola vill understryka.

– När jag sen sökte till regilinjen på Teaterhögskolan fanns det inte så många kvinnliga regissörer. Hon var en stark förebild. Kanske också chefskapet och hennes sätt att naturligt och suveränt ta plats som kvinna och vara en auktoritet i många gånger ganska manliga sammanhang. Det tror jag nog har påverkat mig.

Det är viktigt att komma ihåg hur på många sätt ensam Bandler varit som kvinnlig regissör och teaterchef. Sarkola undrar vilka förebilder hon för sin del hade.

Systraskap

Det var känt att Vivica Bandler var bisexuell. Det var inget hon dolde, men inte heller något hon diskuterade med till exempel Sarkola.

– I något sammanhang nämnde jag en kvinnlig släkting som levde i ett lesbiskt förhållande, och då minns jag att Vivica reagerade starkt på det. Det fanns en koppling emellan oss, det kom in en emotionell reaktion.

I det skedet levde Sarkola själv ett heteroliv, mer eller mindre. De hann aldrig tala om saken detso mer.

Sarkola menar att Bandler gav uttryck för den sexuella identiteten mer som en undertext i det konstnärliga arbete hon gjorde.

– Hur nu en människas sexualitet kommer fram, vilken sorts humor man har, vad man skämtar om. Det kunde också vara snuskig humor.

Sarkola, som senare själv behandlat den sexuella identiteten och det homosexuella begäret i sina verk, kunde i vissa sammanhang känna ett starkt systraskap med Bandler.

Politiskt inkorrekt

År 2017, hundra år efter Vivica Bandlers födelse, skulle Sarkola hoppas att vi kunde lära oss lite av Bandlers politiska inkorrekthet.

– Det mesta som gäller sexualitet är politiskt korrekt, men Vivica var mån om att inte dela med sig av allt. Att värna om subkulturer. Jag tycker det är viktigt att ha kvar. Även om det finns en uttalad jämlikhetsideologi är det också viktigt att acceptera att alla grupper inte vill vara genomträngliga.

En viss motreaktion mot en trendighet och politisk korrekthet. Det fanns hos Bandler, delvis på grund av den tid och det liv hon levde.

Sarkola tänker också på Bandlers bisexualitet och det oproblematiska med det, hon hoppas att utvecklingen idag skulle gå mer åt det hållet. Att man inte skulle behöva definiera sig så mycket. Definitionerna är trots allt relativt unga och det har funnits en tid (visserligen före Bandler) då homosexualitet som begrepp inte fanns, eller heterosexualietet heller för den delen.

– Såna här begrepp kan också begränsa vårt sätt att tänka, vårt sätt att uppfatta oss själva, säger Sarkola.

Så fort det blir politik och man måste ändra på lagar, bör det såklart finnas gemensamma begrepp. Där måste vi vara väldigt tydliga, påpekar hon ändå.

– Men nåt kan jag sakna i den värld där det fanns subkulturer som var betydligt mer människor emellan och inte politik.

Sarkola understryker vikten av att olika kulturer, vare sig det gäller sexualitet eller etnicitet eller något annat, har en rätt till autonomitet, något som är slutet.

Men det är ett väldigt litet problem jämfört med jämlikhetsproblemet.

Toleransen har absolut utvecklats sen Vivicas dagar. På hennes tid hörde äktenskapet till heterolivet, det var något konventionellt. Idag har det konventionella glidit in i alla sexualiteter. Vivica Bandler var alltid rätt okonventionell i sina relationer.

Innan vi säger hejdå och Milja Sarkola promenerar ut i solskenet på Villagatan, funderar vi ännu på hur Bandler skulle ha levt idag, om hon hade varit i vår ålder. Hur skulle hennes liv ha sett ut?

– Var det månne lättare för henne att leva ett icke-monogamt homosexuellt liv? undrar Sarkola. Det homosexuella ingick sovieso inte i någon äktenskapstradition. Man var helt utanför lagen eller utanför det man kunde visa upp i dagsljus.

Det som tvingade en att dölja, skapade eventuellt också en frihet.

Text: Ida Henrikson

Vivica muistelee keittiössään

Suomen teatterihistorian kansainvälisimmässä keittiössä ovat istuneet teatterimaailman suuret nimet: niin Dario Fo, Eugène Ionesco, Edward Albee, Ariane Mnouchkine kuin Arnold Weskerkin. Sisuradion haastattelu vuodelta 1993 herättää menneisyyden henkiin.

Sisuradion haastattelu

Klikkaa kuvaa ja pääset Sveriges Radion Sisuradio-sivustolle, jossa voit kuunnella Vivica Bandlerin ja toimittaja Liisa Paavilaisen antoisan ja kiinnostavan keskustelun. Haastattelu on tehty suomeksi, ja se on nauhoitettu Huvilakadun keittiössä.

Helmikuu on omistettu Vivicalle!

Ota kalenterisi esiin ja merkitse helmikuinen viikko 6.–12.2.2017 tähtimerkinnöin!

Vietämme silloin Vivican viikkoa, ja luvassa on sydämellisiä kohtaamisia, innoittavia luentoja, kiihkeitä keskusteluja, rakkaita muisteluja ja tietenkin upea näyttely Vivica Bandlerin elämäntaipaleesta ja urasta.

Kuva: Vivica Bandlers arkiv; Svenska litteratursällskapet i Finland

Heti maanantaina 6.2. klo 9 avautuu suurelle yleisölle Vivica Bandlerin elämäntaivalta ja monipuolista uraa esittelevä näyttely. Teaterstiftelsen Vivicas Vännerin ja Teatterimuseon yhteistyönä tuottama Viva Vivica! – Vivica Bandler 100 vuotta -näyttely koostuu historiallisista ja harvoin nähdyistä valokuvista ja kaksikielisistä kuvateksteistä, joukossa Vivican ajatelmia niin elämästä kuin teatteristakin. Näyttelyn ovat koonneet Ralf Forsström ja Katarina Lindholm.

Torilla tavataan!

Vivican viikon päätapahtumapaikkana toimii Taideyliopiston Teatterikorkeakoulun Tori, osoitteessa Haapaniemenkatu 6, Helsinki.

Tiistaina 7.2. käynnistyy kaksipäiväinen seminaari, joka valottaa Vivicaa niin henkilönä, teatterinjohtajana, kosmopoliittina kuin kulttuuripersoonanakin. ”Teatteritaiteilija, suunnannäyttäjä, voimanainen” -luennon alustajina toimivat mm. Birgitta Ulfsson, Milja Sarkola ja Suzanne Osten. Alustusluennot sekä keskustelu ovat suomenkielisiä lukuun ottamatta Suzanne Ostenin osuutta, joka tulkataan suomeksi ja joka siirtää painopisteen yli ulapan Stockholms Stadsteaterniin, missä Vivica toimi teatterinjohtajana 1969–80.

Keskiviikkona 8.2. alustusluentojen kieli vaihtuu ruotsiksi, ja Birgitta Ulfsson saa rinnalleen vanhan, tutun työtoverinsa, Bengt Ahlforsin. ”En sann nordist, en kosmopolit och en världsmedborgare” valottaa Vivican pohjoismaista vaikutusta, hänen rooliaan eurooppalaisessa kulttuurikentässä ja ainutlaatuista, kansainvälistä verkostoaan.

Keittiö kutsuu!

Vivican viikko! -tapahtumasarja päättyy Torilla 12.2.2017 klo 12–15 pidettävään Vivican keittiössä – i Vivicas kök -paneelikeskusteluun, johon osallistuu Huvilakatu 1:n legendaarisessa keittiössä työskennelleitä, kestitettyjä ja juhlineita työtovereita ja ystäviä ikiomine näkökulmineen. Keskustelua johdattelee Raija-Sinikka Rantala.

Suomenkielinen paneelikeskustelu järjestetään yhteistyössä Teatterikorkeakoulun Alumnit ry:n kanssa osana alumniklubien sarjaa.

Kaikkiin tapahtumiin on vapaa pääsy. Tervetuloa! ♥️♥️♥️

Nainen, ohjaaja, johtaja, auktoriteetti

”Vivica sanoi, ettei rakkaudessa ole kyse vain seksistä, vaan että löytää toisen ihmisen. Istuimme keittiössä, puuhella hehkui. Pannukahvi oli kiehumassa.”

Avun toimittaja Liisa Talvitie tapasi Vivicas Vänner -säätiön hallituksen puheenjohtaja Raija-Sinikka Rantalan ja ohjaaja Milja Sarkolan. Puheenaiheena oli tietenkin teatterin voimanainen, Vivica. ♥️♥️♥️ Pääset lukemaan jutun, kun klikkaat kuvaa.

Banbrytande barnteater med Bandler

Det är en konstnärsdröm om frihet man realiserar, då man gör riktigt bra teater för barn. Det menar regissören Suzanne Osten som, tillsammans med Stockholms Stadsteaters dåvarande chef Vivica Bandler, förnyade tanken på barnteater. Suzanne Osten minns Vivica Bandler som en äkta visionär som alltid tänkte större än sin egen regikarriär. De två höll kontakt ända framt till Bandlers död – och släppte aldrig drömmen om frihet.

Suzanne Osten, foto: Ida Henrikson

– Jag tror att hon sökte efter nån som kunde ta det här med barn ett steg längre, förklarar regissören Suzanne Osten.

Året var 1975 och Vivica Bandler var teaterchef på Stockholms Stadsteater. Hon hade länge haft en avancerad idé om teater för unga människor, men hon visste inte riktigt hur det skulle göras.

Och så kom Osten, en ung radikal intellektuell teaterarbetare, med en färdig idé som det bara var att sätta i verket. Tillsammans skulle de komma att sätta barnteatern på kartan på allvar.

– Vivica var verkligen engagerad i att göra högkvalitativ ny teater med vuxna skådespelare för en barnpublik. Vi ville behandla förbjudna ämnen. Fram till dess hade all teater för barn varit synonoymt med sagopjäser.

Hur allting började

De två hade träffats ett antal år tidigare, då Osten tillsammans med sin grupp Fickteatern gästspelade i Helsingfors och Bandler satt i publiken. Det kan ha varit år 1968 eller -69, minns Osten.

– Vivica måste ha sett nåt och hon måste ha tyckt om det, säger hon.

När Osten ett par år senare sökte jobb på Stockholms Stadsteater fick hon Bandlers förtroende.

– Hon såg det nya och var öppen för det. Det var mycket spänningar i teatern på den tiden. Jag var en radikal frigruppsregissör som hade radikala tankar om teater. Jag ville jobba uppsökande och med ny dramatik, och hon stödde mig i det. Det tyckte jag var djärvt.

Osten, som tidigare jobbat med teater för både barn och vuxna, hade en idé om att göra en större pjäs om kvinnorörelsens moderna historia. År 1974 gav Bandler henne stora scenen. Först fick hon 17 föreställningar, men succépjäsen Jösses flickor kom sist och slutligen att spelas i hela tre års tid.

– Jag gjorde Vivicas största succé. Det tror jag hon räknade som en förmåga.

Året därpå la Suzanne Osten upp en skiss på en ny barnteaterorganisation, som hon presenterade för Bandler. På grund av succén med Jösses flickor litade Bandler på Osten och gav henne två försöksår på den nyöppnade scenen, Klarateaten, som sedermera blev Unga Klara.

En ny epok i svensk teaterhistoria hade startat.

Hurdant var ert samarbete?

– Jag hade en väldig respekt för henne. Hon kunde ringa och vara kritisk efter att hon sett nåt publikgenomdrag. Hon var väldig noggrann med allting, det fick inte slarvas. Det var förtroende men också kritik, vi var väl lite rädda för henne allihopa.

Det ryktades en hel del om Bandler på grund av hennes bisexualitet, men enligt Osten var hon alltid korrekt, oklanderlig.

Osten minns att Bandler alltid hade samma perfekta klädsel: guldmanshetter, nypressade skjortor och blå kostym. Perfekt i håret.

– Man såg henne aldrig i något annat än hög status. Men visst gick det vilda rykten om henne. Det fanns inget att ta på, men det var sensationellt nog att hon var lesbisk. På den tiden räckte det för att skapa en viss aura kring henne. Det är ju larvigt.

Vivicas känsla för bredd

Osten beskriver Bandler som en väldigt känslig konstnär, som samtidigt hade förmågan att fylla stora salonger. Det var ingen fråga om att hon var en mycket taktisk teaterchef. Hon ville göra kvalitativa men ändå utåtriktade produktioner för stora scenen.

Bland annat tog hon in musikalen Spelman på taket på Stockholms stadsteaters repertoar.

– Det tyckte vi som hade stort samhällsengagemang var kommersiell smörja. Men där hade vi fel. Den gick väldigt bra, eftersom Vivica hade en kunskap om vad som går hem hos publiken.

Bandler ville nå den breda publiken men ändå erbjuda intressanta saker. Hon såg aldrig ner på publiken, utan såg dem som en del av sin egen horisont. Men hon hade också en hemlig, känslig avantgarde-sida där hon identifierade sig med konstnärer.

Osten, som så många andra, beundrade Bandlers stora internationella kontaktnät, som inkluderade konstnärer som Dario Fo och andra som inte var så kända ännu på den tiden.

– Det var hon som tog Dario Fo till Stockholms Stadsteater. Hon hade en internationell repertoarkunskap och näsa för olika begåvade outsiders.

Bandler hade också stora kulturpolitiska ambitioner med det finska i Sverige, det finlandssvenska och framförallt det nordiska. Osten lärde sig av henne att uppskatta hela den nordiska tanken.

Det ordnades seminarier där danskar, norrmän, svenskar och finnar kunde kommunicera med varann.

– Det tror jag hon skulle vara förbannad på idag, att det nordiska har försvunnit ner i en enda EU-gröt.

Angelägen dramatik för barn

För Osten kändes det stort att få sina två år på Unga Klara, men det blev en del problem med facket. Här skulle det jobbas på ett annat sätt än den gamla klassiska institutionsteatern. Osten hade visioner om helt nya arbetsmetoder, vilket oroade många.

– Men Vivica trodde på mej, jag hade alltid en känsla av att hon stöttade mej.

Unga Klara fick snabbt ett gott rykte både i Sverige och internationellt och efter försöksåren blev Unga Klara en bestående del av Stockholms Stadsteater.

Bandler gjorde en avancerad insats när hon utnämnde en fullt utrustad scen och gav personalresurser till något som inte värderades speciellt högt på den tiden. Tillsammans med Osten gjorde de barnteatern till ett högstatusprojekt.

Osten var konstnärlig ledare för Unga Klara ända fram till år 2014.

– Det är många teatrar som har följt efter oss och försökt göra samma sak. Det har gått fram och tillbaka. Just nu tycker jag barnteatern går bakåt, åtminstone i Sverige. Om det görs en stor musikalgrej på stadsteatern varje år, är det inte mera sådant vi behöver. Man måste tänka konstnärligt, funderar Osten.

Enligt Osten blir många produktioner för barn på stora scenen lätt både tomma och dumma, ingen är engagerad i vad de gör. Själv har hon velat stå för något annat.

– Vivica har lärt mej att stå på mig. Jag gör inga kompromisser konstnärligt. Jag sätter inte upp en pjäs bara för att. Jag är ingen hantverkare i största allmänhet. Jag vill gärna göra nåt nytt och rita upp nya vägar, bråk är lärorikt tycker jag. Det är min väg.

Vad menar du med att bråk är lärorikt?

– Jag siktar på att hitta tabun. Sånt man inte får göra. Vivica litade på att jag skulle slåss för och stå upp för det jag trodde på. Därför har jag inte varit rädd för att ta bråken som uppstår med till exempel lärare eller vem det nu kan vara. Hon tyckte det skulle vara högt till tak. På det sättet är vi lika.

När Osten och Bandler startade med experimentell barnteater på Unga Klara var det ett mycket friare klimat som rådde. Nu är folk så ängsliga i Sverige, menar Osten.

På deras tid utgick man från att det fanns ett kollektivt ansvar för barn, man utgick från att skolorna hade en rätt och en plikt att se till att barn fick lära sig om teater och musik och bild. Nu har man nästan ingen estetik kvar på skolprogrammet, allt är privatiserat, en föräldraopinion kan blåsa bort en pjäs, funderar Osten.

– Idag spelar kvalitet ingen roll. Om något känns oroande köper man inte in det. Folk blir förbannade så fort barnteater handlar om något verkligt, om svåra teman. Är det bara det snälla mot det onda är det ingen som bryr sej.

Vivica och makthierarkierna

Suzanne Osten säger att hon inte har något spännande skvaller om Vivica, deras förhållande var alltid professionellt.

Om det någonsin fanns en maktkamp mellan de två, var den strikt intellektuell. Bandler kritiserade Osten för att vara för avancerad. Men enligt Osten var hon ändå alltid öppen för dialog.

– Vivicas sätt att vara teaterchef har jag jättestor respekt för. Hon kunde se nåt och följa upp det, men inte lägga sej i vad lösningen blev. Det är engagemang. När man väl har bestämt sej för att jobba med varandra ska man tåla konflikter, då utvecklas man. Teatern var hennes liv.

Då det gällde Vivica var det aldrig något maktspel för maktspelets skull.

– Jag har haft många teaterchefer så jag kan jämföra. Jag har råkat ut för en chef som lade ner min teater, säger Osten och syftar på Stadsteaterns chef Benny Fredriksson som år 2009 sa upp samarbetet med Unga Klara – teatern har sedan dess verkat som en fri grupp.

– Där kan man tala om maktspel och intriger och knivar i ryggen. Vivica, däremot, var alltid en excellent aristokrat.

Osten beklagar sig över att det idag är alltför många administratörer som bestämmer över konsten. Enligt henne var Vivica den sista stora konstnären.

Det som skiljer en bra konstnär från en mindre bra är, enligt Osten, att hen inte är svartsjuk på bra kvalitet. Om man är en bra chef har man en bra självkänsla. Man vet att man måste fylla sin teater med bra folk.

– Vivica var visionär, hon tänkte större än sin egen regikarriär.

De anställda kunde kritiserade Bandler för att hon borde be om mer pengar, men hon hade en stolthet, ville att pengarna skulle spelas in. När hon sedan röstades bort var det för att den nya tiden krävde mer pengar.

– Jag tror det var det hon föll på. Idag talas det nästan inte alls om konst, det kommersiella går före.

Också på Bandlers tid satt det många politiker i Stadsteaterns styrelse, men till och med de moderata högermännen hade sett alla föreställningar och alla gillade henne. Bandler höll lysande tal och var en rolig sällskapsmänniska. Eftersom hon hade kunskapen om manliga hierarkier, kunde hon genomskåda dem och hantera dem.

– Jag som ung feminist avskydde bara allt det där, skrattar Osten. Men hela Vivicas dagliga umgänge var med såna män, så hon ville outsmarta dem. Det manliga maktspelet behärskade hon.

Den sista tiden

Suzanne Osten ville medvetet och aktivt börja tala och Vivica Bandler som en bra chef redan före hennes död 2004. Det är viktigt att inte glömma bort mentorerna.

När slutet närmade sej träffades de och Bandler berättade om sin parkinsons och sina hallucinationer.

– Hon kunde se fiender i rummet eller farliga personer som närmar sej sängen, men hon visste hela tiden att det var hallucinationer. Det var kusligt och intressant att hon kunde se och förstå vad det var också då hon var mitt inne i det. Det var hennes storhet, att hon kunde vara utsatt för något och samtidigt analysera det. Men det var fruktansvärt. Det finns bara ett slut.

Det var första gången Osten var hemma hos Bandler i Helsingfors. Det fanns en distans mellan dem till det yttre, men en värme till det inre.

– Jag är ganska blyg och hon var ganska blyg. Men jag tror nog hon uppfattade att jag stod på hennes sida.

Bandler brukade kalla Osten för smalnäst, något hon tar som en stor komplimang.

– Jag kunde säga detsamma om henne. Hon var påläst, intellektuell, kvalitet var viktigt för henne.

Men, säger Osten, Bandler hade också ett stort hjärta, och där går det att läsa in kriget och landsbygden från hennes förflutna. Hon hade sett och varit med om saker som gjorde henne folklig och solidarisk med människor från olika förhållanden.

Vivica Bandler hade en alldeles unik förmåga att uppskatta olikheter.

En förmåga som både barn och vuxna har något att lära av – också idag. Eller kanske speciellt idag.

Text: Ida Henrikson

Välkommen på utställningen VIVA VIVICA!

En superkvinnas teaterkarriär och ett livsverk lika långt som det självständiga Finlands historia. VIVA VIVICA! Vivica Bandler 100 år -utställningen öppnar vid Konstuniversitetets Teaterhögskola i Helsingfors.

Vernissagen äger rum på J.L. Runebergs och V. Bandlers födelsedag den 5 februari 2017 från och med klockan 13.

vivavivica_aika

Utställningen består av fotografier och tvåspråkiga texter om Vivica och hennes mångsidiga bana. En del av Vivicas egna aforistiska tankar om både livet och teatern finns med. Utställningen är sammanställd av Ralf Forsström och Katarina Lindholm.

VIVA VIVICA! -utställningen har öppet vardagar kl 9-19 och veckoslut kl 10-15 på Teaterhögskolan, Aspnäsgatan 6, och pågår fram till den 26 mars. Inträdet är fritt.

Tervetuloa VIVA VIVICA! -näyttelyyn!

Helsingissä, Taideyliopiston teatterikorkeakoulun tiloissa avautuva VIVA VIVICA! – Vivica Bandler 100 vuotta -näyttely kertoo voimanaisen teatteriurasta ja itsenäisen Suomen mittaisesta elämänkaaresta.

Avajaiset pidetään J.L. Runebergin ja V. Bandlerin syntymäpäivänä 5.2.2017 klo 13 alkaen.

vivavivica_aikaNäyttely koostuu Vivicasta ja hänen monipuolisesta taipaleestaan ja urastaan kertovista valokuvista ja kaksikielisistä (suomeksi ja ruotsiksi) kuvateksteistä. Joukossa on monia Vivican aforistisia ajatelmia niin elämästä kuin teatteristakin. Näyttelyn ovat koonneet Ralf Forsström ja Katarina Lindholm.

VIVA VIVICA! -näyttely on avoinna osoitteessa Haapaniemenkatu 6 arkisin klo 9–19 ja viikonloppuisin klo 10–15 aina 26.3. saakka. Näyttelyyn on vapaa pääsy.

Vivica, menneen maailman mentori

”Haluatko mielipiteeni vai tukeni?” Vivica Bandler kysyi Asko Sarkolalta. – Se oli viisautta. Vastasin tietenkin, että tahdon molemmat!

Asko Sarkola
Asko Sarkola Lilla Teaternin yleisölämpiössä. Kuva: Eija Mäkinen

Pelastustehtävä. Siitä oli kyse, kun Asko Sarkola tarttui luuriin ja soitti Vivica Bandlerille Tukholman kaupunginteatteriin.

Nuori teatterinjohtaja oli saanut luotsatakseen Lilla Teaternin ja rakentanut heti aluksi kunnianhimoisen ohjelmiston: Ferenc Molnárin satiiri talouselämästä, Claes Anderssonin ja Tua Forsströmin uusi näytelmä runoilija Diktoniuksesta, J.J. Wecksellin klassikko Daniel Hjort sekä sisällissodasta kertova Hemma igen, jonka Johan Bargum oli dramatisoinut Runar Schildtin novellista.

Sama linja jatkuisi syksyllä 1975, kun Kaisa Korhonen ohjaisi Maksim Gorkin näytelmän Familjen Sikov.

– Otimme kantaa ja käsittelimme vakavia aiheita, se oli hyvää teatteria! Mutta yleisö hengästyi, Sarkola muistelee.

Käytännössä se tarkoitti, että lipputulot vähenivät ja teatterin talous notkahti. Sarkola ei tohtinut pyytää neuvoja edeltäjältään ja kouluttajaltaan, Tampereen Työväen Teatterin johtajaksi siirtyneeltä Lasse Pöystiltä, vaan hän päätti turvautua Lilla Teaternin tavaramerkkiin: revyyhyn.

– Revyy antaa mahdollisuuden tarttua vakaviin asioihin, mutta muotona se on yleisöystävällisempi. Jos yksi sketsi ei kiinnosta, katsoja tietää, että kohta tulee toinen. Lilla Teatern oli esittänyt revyitä jo Oscar ja Eija Tengströmin aikana. Vivica jalosti sen, ja revyyperinne jatkui Lassen aikana.

Tilattuaan revyytekstejä Johan Bargumilta, Claes Anderssonilta ja Christer Kihlmanilta Sarkola mietti: kuka on Pohjoismaiden paras revyyohjaaja?

– Soitin Vivicalle, koska hän oli ylivertainen ja hallitsi koko konseptin: ajoituksen, järjestyksen, rytmin, vaihdot ja ennen kaikkea kosketuksen yleisöön. Revyyssä ei voi paeta minkään muodon taakse, vaan esityksen pitää kommunikoida katsojien kanssa. Vivica tiesi, miten se tehdään.

Nerokas ohjaaja

Tukholman kaupunginteatterin johtaja ei kieltäytynyt kutsusta vaan saapui syyslomallaan Helsinkiin ja ryhtyi työhön. Oss emellan, en cabareevyn musiikin oli säveltänyt Otto Donner, ja säestäjänä toimi pianisti Jukka Jarvola.

Asko Sarkola näytteli pääroolin, ja hänen kontollaan oli juonellisesti tärkeä laulu. Valitettavasti Sarkola ei ole laulava näyttelijä, kuten hän itsekin tunnustaa, mutta Vivicalle se ei ollut ongelma.

– Hän ehdotti, että tulisin ulos ravintolasta kädessäni puoliksi juotu punaviinipullo ja esittäisin olevani hiukan juovuksissa, mikä salli pienet epäonnistumiset laulamisessa. Se toimi kuin häkä!

Vivica ohjasi Sarkolaa myös myöhemmin, mm. näytelmissä Verandan, Moje ja Yks, kaks.

– Hän oli nerokas ohjaaja, joka pystyi maksimoimaan toisen ihmisen taidot ja pönkittämään tämän itseluottamusta. Vivica ei uudistanut teatteria visuaalisesti tai liikunnallisesti, vaan henkilöohjaus, kieli ja replikointi olivat hänen erikoisalaansa. Vivica oli hyvin erilainen kuin suomalaiset ohjaajat, hän rakasti ja kunnioitti näyttelijöitä. Vääpelit huutavat, mutta kenraalit ja marsalkat eivät huuda. Vivica ohjasi hyvin hienovaraisesti ja kertoi asiansa kahden kesken, lähes kuiskaten: Vad tror du, vet du…

Sarkola kehuu Vivican vainua, kykyä nähdä nopeasti toisten lahjakkuus ja tietty poikkeuksellisuus.

– Vivica pystyi inspiroimaan myös kirjailijoita, hän syötti heille jatkuvasti ideoita ja jalosti heidän näytelmiään. Siinä mielessä hän oli taitava teatterinjohtaja ja tuottaja.

Luova ratkaisija

Revyy-kikka toimi ja korjasi Lillanin taloustilanteen. Hedelmällisen yhteistyön myötä kaksikosta tuli ystäviä ja Vivicasta nuoren teatterinjohtajan mentori. Asioista puhuttiin alusta asti suoraan ja häpeilemättä.

Sarkola kehuu useaan kertaan Vivican kykyä bongata nopeasti oleellisin asia, ydin.

– Yksi Vivican vahvuuksista oli se, että hän ymmärsi, miten asioihin voi vaikuttaa näkökulmaa muuttamalla, hän sanoo ja kertoo konkreettisen esimerkin.

Christer Kihlman oli kirjoittanut näytelmän, jonka miehitys oli jo sovittu. Kaksi viikkoa ennen harjoitusten alkamista pääroolin esittäjä ilmoitti, että hän purkaa sopimuksensa ja menee Svenska Teaterniin, joka myös maksaisi mahdolliset sanktiot.

Mitä mitä mitä?

– Soitin Vivicalle ja olin hirveän tuohtunut nuori teatterinjohtaja. Onko sinulle tapahtunut koskaan vastaavaa? ”Voi-voi, vaikka kuinka monta kertaa”, hän vastasi. ”Mutta nythän sinulla on mahdollisuus saada rooliin parempi näyttelijä!”

Ja niin kaksikko ryhtyi yhdessä pohtimaan sopivia pohjoismaisia ehdokkaita.

– Kenestä aloitetaan? Vivica kysyi.

Thommy Berggren olisi paras.

– No mutta soitetaan Thommy Berggrenille!

Sarkola kertoo käyttäneensä episodia usein esimerkkinä, kun hän on pitänyt esitelmiä ja puhunut johtamisesta ylimmälle liikkeenjohdolle.

– Kyse on siitä, että antaa mielikuvitukselle mahdollisuuden eikä suomalaiseen tapaan vain tuijota ongelmaa ja hoe koko ajan: ”Hirveetä, hirveetä!” Sellainen ei tuota mitään. Paskat on jo housuissa. Väinö Linnalla on sama ajatus: Ei saa jäädä tuleen makaamaan. Olennaista on päästää luovuus irti rakentamaan ratkaisua.

Eurooppalainen teatterintekijä

Lillanista tuli Sarkolan mukaan taiteellinen teatteri Vivican aikana. Eija ja Oscar Tengströmin vuonna 1940 perustamassa ja johtamassa teatterissa oli ollut kunnianhimoisia ohjelmistovalintoja, mutta se ei ollut olemukseltaan eurooppalainen teatteri vaan hyvin paikallinen.

Kiinnostavaa oli, että Lillanissa puhuttiin arkikieltä, mikä erotti sen Svenska Teaternista.

Elämäkerrassaan Vastaanottaja tuntematon (Otava, 1992) Vivica Bandler muistelee Lillanin-vuosiensa alkutaivalta. Kun hän ryhtyi vuonna 1955 johtamaan teatteria, hän kiteytti taiteelliset periaatteet kolmeen sloganiin: ”Itsetuntemusta – Ihmismielten ruoskintaa – Hyväntahtoista viihdettä. Lisäksi luonnollista näyttämökieltä ja yhteistyötä suomenkielisten kollegoiden kanssa. Suuret tragediat ja pienet komediat julistetaan pannaan.”

Sarkola huomauttaa, että ennen Lilla Teaternin ostamista Vivica ohjasi Svenska Teaternissa merkittäviä esityksiä – mm. Sartren, Genet´n, Anouilh´n ja Williamsin tekstejä –, ja olisi ollut loogista, että hänet olisi valittu teatterinjohtajaksi. Niin ei kuitenkaan käynyt, vaan teatterin johtokunta nimitti johtajaksi Näyttelijäliiton puheenjohtajan, Runar Schaumanin.

– Luulen, että päätökseen vaikuttivat Vivican eroottiset mieltymykset ja se, että hän oli yläluokan tyttö. Se kertoo paljon aikakaudesta; 1950-luku oli osittain ahdasmielistä aikaa ja Svenska Teatern pikkuporvarillinen teatteri.

Kysymys Lilla Teaternin ainutlaatuisesta hengestä saa Sarkolan pohtimaan ensemblen ja yleisön välistä vuoropuhelua.

– Minun piti kerran määritellä, mitä kansanteatteri on. Analysoin silloin tosiasiassa Lillania ja sen henkeä. Kansanteatteri sinuttelee yleisöä. Näin tapahtui jo Eija ja Oscar Tengströmin aikana, mutta Vivica jalosti sen pidemmälle, minkä jälkeen Lasse jatkoi perinnettä, osin myös siksi, että hän oli Bissen (Birgitta Ulfssonin) kanssa niin oleellinen osa Vivican konseptia. Ilman heitä teatteri ei olisi ollut sitä mitä se oli. Tämä koskee sekä vakavia näytelmiä että revyitä.

Sarkola muistuttaa, ettei esitys ole suljettu taideteos, vaan sen tulee kommunikoida yleisön kanssa.

– Se edellyttää, että kommunikointi toimii ensemblen sisällä. Jotta vuoropuhelua syntyisi, kommunikaatiota lavennetaan ottamalla katsojat mukaan, mutta ei yleisön vaan näyttämön ehdoilla. Se ei tarkoita, että näyttelijät asettuisivat yleisön yläpuolelle. Jos niin tekee, esitys muuttuu nopeasti papin saarnaksi.

Viisas keskustelukumppani

Sarkola korostaa, ettei hänellä ole kokemusta Vivican Lillanin-johtajakaudelta, sillä hänet kiinnitettiin taloon Lasse Pöystin aloitettua teatterinjohtajana.

– En työskennellyt koskaan Vivican alaisena. Hän oli Lilla Teaternin hallituksen jäsen, muttei toiminut sen puheenjohtajana. Siinä mielessä suhteemme oli aika tasavertainen. Muistan, kun hän kysyi minulta: ”Haluatko mielipiteeni vai tukeni?” Se oli viisautta. Vastasin tietenkin, että tahdon molemmat!

Sarkola kertoo esimerkin Vivica Bandlerin lojaalisuudesta ja hyvästä tilannetajusta.

– Olin mokannut eräässä asiassa, ja hallituksen puheenjohtaja Georg Henrik von Wright otti sen puheeksi hallituksen kokouksessa. Myönsin virheeni. En ollut tehnyt taloudellista virhettä, vaan kyse oli siitä, etten ollut käyttäytynyt asiallisesti erästä ihmistä kohtaan. Vivica reagoi heti. Hän otti puheenvuoron ja sanoi: ”Hallituksen tehtävänä ei ole tuomita teatterinjohtajan käytöstä.” Herkkänä henkilönä hän huomasi, että asia voi kääntyä väärään suuntaan ja saada liian suuret mittasuhteet.

Kun Vivica palasi Tukholman kaupunginteatterin johtajakauden jälkeen Helsinkiin, kaksikko tapasi usein Huvilakadun kuulussa keittiössä.

– Hänellä oli tapana tarjota esityksen jälkeen pari voileipää, jotka kotiapulainen oli tehnyt valmiiksi. Puhuimme niin teatterista kuin yksityisasioistakin. Hän oli äärimmäisen viisas keskustelukumppani. Joskus hän oli aika dramaattinen. Kerran meillä oli palaveri hänen oltuaan sappikivileikkauksessa. Hän otti esiin pienen muovipurkin, johon leikatut kivet oli kerätty, ja asetti sen pöydälle, missä se seisoi koko keskustelumme ajan, Sarkola nauraa.

Aktiivinen verkostoituja

Vivica Bandler oli kosmopoliitti sanan todellisessa merkityksessä. Hän puhui useita kieliä, tunsi taiteilijoita ja teatterintekijöitä eri puolilta maailmaa ja loi aktiivisesti kontakteja uusiin ihmisiin.

– Kun Taganka-teatteri vieraili Suomessa, Vivica piti Huvilakadulla illalliset, joissa kunniavieraana oli Juri Ljubimov. Ruokailun aikana Vivica esitteli kaikki kutsumansa suomalaiset teatterintekijät. Hänen puheensa oli aivan loistava. Ljubimovin vastaus oli yhtä fantastinen, kun hän sanoi: ”Kiitoksia, kiitoksia – ja kiitoksia siitä, että kerroit niin paljon itsestäsi.” Keskustelun taso pysyi koko ajan täällä, Sarkola sanoo ja nostaa kätensä yläilmoihin.

Lilla Teatern päätti Sarkolan aloitteesta tehdä 1980-luvulla avauksen itään ja kutsua venäläisen ohjaajan vierailemaan.

– ”Minäpä soitan”, Vivica sanoi ja otti yhteyttä tuttavaansa, Kansainvälisen teatteri-instituutin Venäjän-johtajaan. Niin minulle ja Elina Salolle järjestyi audienssi.

Lopputulema oli, että Kama Ginkas saapui Suomeen ohjaamaan. Sarkola kävi neuvotteluja myös Anatoly Efroksen kanssa, joka oli ohjannut Suomen Kansallisteatterissa, mutta tämä sairastui ja kuoli.

– Vivicalla oli erinomainen kontaktiverkko, ja hän hoiti todella paljon asioita puhelimitse. Teimme siitä ihan pilkkaakin Frej Lindqvistin kanssa, Sarkola kertoo ja viittaa Kuolemanpartioon, näyttelijäkaksikon iskuryhmään, jolla on ollut tapana esiintyä yllättäen ystävien ja kollegoiden merkkipäivinä.

Kun Vivica Bandler juhli 60-vuotissyntymäpäiviään Tukholman Operakällaren-ravintolassa, Sarkola ja Lindqvist nousivat virallisen ohjelmaosuuden jälkeen tuoleille seisomaan sonnustautuneina vivicamaiseen peruukkiin ja silmälaseihin. Molemmilla oli puhelin. Esityksen idea oli yksinkertainen: riikinruotsalainen Vivica keskustelee suomenruotsalaisen Vivican kanssa.

– Kyse oli niin sanotusta pilkkakehumisesta, jossa huumorin kautta ylistimme Vivicaa. Hänellä oli lempirepliikki, jonka kaikki salissa olijat tunnistivat: ”Kan jag ringa dig lite senare?” Käytimme repliikkiä usein eli Vivica sai maistaa omaa lääkettään. Yleisö ihmetteli, miten uskalsimme tehdä sen, mutta tiesimme Frej´n kanssa, että hänen huumorintajunsa kestää tykityksen.

Sensitiivinen viettelijä

Sarkola korostaa, ettei kuva Vivica Bandlerista rautarouvana pidä paikkaansa. Päinvastoin, hän oli äärimmäisen herkkä ihminen, joka päästi lähelleen vain henkilöitä, joiden kanssa hän koki olevansa turvassa.

– Vivica piti etäisyyttä, kuten aristokraatit pitävät henkilöihin joista ei tiedä, onko tämä lintu vai kala. Mutta lähietäisyydessä dialogi oli jotain aivan muuta. Hän oli aina valmis auttamaan ystävää. Hänhän toimi lottana sodan aikana. Mutta hänen solidaarisuutensa ja valmius auttaa saattoi johtua myös seksuaalisesta vähemmistöasemasta, Sarkola sanoo ja muistuttaa, että homoseksuaalisuus oli Suomessa rikos aina vuoteen 1971 asti.

– Osin siksi Vivica oli ujo, mutta hän käytti sitä myös aseenaan. Hän oli hyvin sensitiivinen erilaisissa tilanteissa. Hän ei ollut koskaan fyysisesti dominoiva, mutta henkisesti kyllä. Siinä hän oli hyvin taitava, hän pystyi puhumalla manipuloimaan ihmisiä sekä hyvässä että pahassa.

Lasse Pöysti kertoo kirjassaan Jalat maahan (Otava, 1991), miten häntä ja Vivicaa nauratti, kun he kutsuilla konjakkivaiheessa huomasivat hankkiutuneensa saman henkilön seuraan. Yhteinen maku ei vuosikymmenien kuluessa muuttunut.

Sarkola hymähtää tarinalle ja kertoo itsekin tiedustelleensa Vivicalta, miten kiinnostunut hän saisi olla, kun tämä ohjaustehtävään ryhtyessään oli tuonut Lillaniin mukanaan itävaltalaisen lavastajan, komean naisen.

– Parempi sopia, ettei tule konfliktitilannetta. Meillä oli Vivican kanssa kiinnostavia keskusteluja, kun puhuimme naisista. Hän oli näissä asioissa erittäin viisas. Eroottisesti hän oli sekä että, hän piti naisista ja miehistä.

Sarkola muistelee hymyillen yhteistä matkaa Venetsiaan, jonka kaksikko teki vuonna 1985 Lilla Teaternin saatua Euroopan neuvoston myöntämän palkinnon muun muassa kaksikielisyytensä ansiosta.

– Lensimme Zürichiin, josta jatkoimme junalla Venetsiaan. Hän oli tilannut illaksi meille kahdelle gondolin. Öinen matka vesillä kesti tunnin, välillä kyytiin astui balalaikan soittaja. Siinä minä olin, vieressäni tämä kehräävä kissa. Puhuimme paljon ihmissuhteista. Lopuksi kiitin kauniisti. En halunnut pilata suhdettamme. Luulen, että hän ymmärsi sen.

Haavoitettu tytär

Vivica Bandler kuvaa elämäkerrassaan lapsuudenkotiaan kultahäkiksi. Hän myös kertoo paenneensa ajatukseen, että Runar Schildt olisi ollut hänen isänsä.

– Vivican suhde isäänsä, Erik von Frenckelliin, oli hyvin hankala, ja Vivica käytti hänestä puhuessaan kovaa kieltä. Kun pappi oli Erikin hautajaisissa tullut sanomaan Vivicalle, että nyt voisi jo antaa anteeksi, Vivica oli vastannut: ”Ei ole mitään syytä.”

Lapsena Vivica oli isän tyttö, mutta myöhemmin suhde muuttui, ja suurin osa kaikesta, mitä tytär teki, oli isän mielestä väärin: Vivica seurusteli väärissä piireissä, meni naimisiin puolijuutalaisen kanssa ja valitsi taiteellisen ammatin.

– Isä loukkasi häntä monin tavoin. Siinä, että Erik von Frenckell vietteli Vivican tyttöystävän, kuten Tuija-Maija Niskasen elokuvassa Jäähyväiset kerrotaan, on jo kreikkalaisen draaman ainekset. Omaa tytärtään ei tarvitse nöyryyttää tuolla tavalla, Sarkola sanoo tiukasti.

Hän huomauttaa, että isä myös ihaili Vivicaa. Kun Helsingin kaupunki täytti 400 vuotta, Vivica suunnitteli yhdessä taiteilija Olle Eklundin kanssa Helsingin historiasta kertovan, 52 ”elävästä kuvasta” koostuvan juhlakulkueen. Mukana oli yli tuhat näyttelijää, ja valmistelutyö kesti vuoden.

– Se on ollut valtava luottamuksen osoitus nuorelle ohjaajalle.

Sarkola pitää luonnollisena, että Vivica hakeutui teatterin pariin.

– Teatteri on työpaikkana hyvin suvaitsevainen, vapaa satama, missä ihmiset pystyvät toteuttamaan itseään aivan eri tavalla. Myös silloin, kun muu yhteiskunta on ollut hyvin ankara ja ehdoton, kuten 1950-luvulla. Teatterissa se, mitä teet taiteilijana, pätee.

Aatelinen esitaistelija

Sarkola muistelee joulukuussa 1984 ensi-iltansa saanutta esitystä, Klaus Mannin kirjaan perustuvaa Flykt mot norr, jonka Vivica Bandler dramatisoi ja ohjasi yhdessä Raija-Sinikka Rantalan kanssa.

– Kun vuonna 1917 syntynyt Vivica, yläluokan tyttö, kertoi meille näytelmää varten 1930-luvusta, hämmästelin kuulemaani. Maailma ja tapakulttuuri olivat täysin erilaisia kuin nykyisessä demokraattisessa yhteiskunnassa, jossa olemme eläneet niin pitkään. Sitä sai oikein jumpata, että olisi ymmärtänyt.

Hän kertoo esimerkin Vivican hienovaraisesta tavasta hoitaa asioita. Pikku-Lillanin kaluston hankkimiseen tarvittiin varoja, ja Vivica oli sopinut tapaamisen merkittävän kulttuurin tukijan, Wihuri-yhtymän hallituksen puheenjohtaja Rakel Wihurin kanssa.

– Menimme ravintolaan. Olin valmistanut myyntipuheen, jotta Wihurin säätiö antaisi rahaa. Vivica sanoi antavansa minulle merkin. ”Keskustelemme ensin yleisesti.” Istuimme ja rouvat puhuivat ja puhuivat – ja puhuivat. Wihuri kysyi minulta välillä jotakin ja vastasin lyhyesti. Odotin merkkiä ja katsoin Vivicaa: Joko? Mutta rouvat vain puhuivat.

Lopulta tilaisuus päättyi ja kaksikko hyvästeli Wihurin.

– Aha, sinä arvioit, ettei kannata, totesin Vivicalle. ”Päinvastoin”, hän vastasi. ”Kaikki on hoidettu. Nyt ei tarvittu mitään puhetta. Hän halusi vain tutustua sinuun. Että kuka on tämä nuori mies, jolle pitää antaa rahaa.”

Tapa, jolla asia hoidettiin, tuo Sarkolalle mieleen Vivican aikalaisen ja toisen aatelisen, marsalkka Mannerheimin.

– Suomesta, kuten myös Ruotsista, on poistettu paljon ihmisten käytöstä ja toimintaa ohjaavaa etikettiä, mutta Venäjällä sitä on vielä jäljellä. Että asioista voidaan vihjata ja hoitaa hienovaraisesti. Mannerheim toimi juuri näin. Kun hän piti puheen Ritarihuoneella 20-luvun alussa, sisällissodan jälkeen, hän myös tähdensi aateluuden velvoittavan ja muistutti, että historiallisesti aateluus on tarkoittanut kehityksen kärjessä olemista. Siihen se velvoittaa jatkossakin: olemaan esitaistelija kehityksen ja tärkeiden asioiden puolesta.

Teksti: Eija Mäkinen

Asko Sarkola muistelee Vivica Bandleria myös elämäkerrassaan, Liisa Talvitien teoksessa Asko Sarkola naurun takana (WSOY, 2014).

Envis, dominant och fruktansvärt bra

Jag skulle inte vara skådespelare utan Vivica Bandler. Hon var en frisk fläkt i teaterfinland som introducerade ett alldeles nytt sceniskt tilltal. Hon var en människokännare, en mästare på manipulation och ett erotiskt djur, berättar Birgitta Ulfsson om den gemensamma tiden och arbetet på Lilla Teatern.

Birgitta Ulfsson, foto: Sanna Liimatainen/Förlaget

Skådespelaren och regissören Birgitta Ulfsson svarar i telefonen hemma i Göteborg.

Hon har fått tala en hel del om Vivica Bandler på sistone, speciellt med tanke på den före detta chefens, kollegans och väninnans 100-årsjubileum. Men ännu ställer hon gärna upp på en intervju.

– Minnet är snabbt förbrukat. Men klart man har lust att porträttera den här högst viktiga, egensinniga och oerhört brinnande personen – det är lite ont om dem nuförtiden. Människor som är passionerade i sin teaterroll, dem hyllar jag gärna.

Ulfsson (född 1928) lärde känna Vivica Bandler (1917-2004) i ett rätt slutet efterkrigstida Finland. Hon beskriver Bandler som en intelligent kosmopolit.

– Vi hade länge så stängda gränser. Min generation kunde väldigt lite om den närliggande historien utifrån världen, förklarar Ulfsson.

Vivica kom från den förmögna familjen von Frenckell där barnen sedan ung ålder hade fått resa runt om i Europa. Det skulle bli en av Bandlers styrkor som teaterchef – att hon hade så bra koll på både författare och kulturklimat från andra länder, inte minst det övriga Norden. Hon kunde många språk inklusive dialekter, inte bara “finhetsretorik”.

Under den här tiden, sent 1940-tal och tidigt 1950-tal, var Svenska Teatern den absolut dominanta finlandssvenska teatern. Det var det traditionella teaterpatosets tid.

– Det här revolterade många av oss unga teatermakare emot, men inte visste vi riktigt hur vi skulle göra då klimatet var så oerhört konservativt i Svenskfinland. Därför var det viktigt att Vivica kom och slog sönder många överenskomna strukturer.

Redan då hon regisserade sina första föreställningar på Svenska Teatern, var Bandlers stil omtvistad. Hon hade ett okonventionellt grepp och stor begåvning, men publiksiffrorna förblev låga. Många menade till exempel att det hon gjorde var perverst eftersom hon var bisexuell.

– Inte var det lätt för henne, säger Ulfsson. Men Vivicas energi var enorm. Och så hade hon humor!

Bandlers hurmor var inte alltid snäll, vilket ledde till ett helt annat tilltal gentemot publiken än man var van vid. I hennes regi frångick man den så kallade skillnadskan, ett uttryck som Bengt Ahlfors myntade som recensent och som syftade till tidens högtravande teaterspråk (Svenska Teatern ligger på Skillnadsgatan).

Det var en ung, vulgär och intellektuell Birgitta Ulfsson som mellan 1948 och 1950 gick i Svenska Teaterns Scenskola.

– På scenskolan lärde vi oss att tala skillnadska, men jag ansågs vara ganska hopplös, skrattar hon.

Hon var övertygad om att hon inte var bra, eftersom hon inte passade in i den förskönande gulligheten. Men den kontroversiella regissören Vivica Bandler fattade genast tycke för Ulfssons tonläge.

Lillan, mumintrollet och succén

I mitten av 50-talet slutade Ulfsson med teater, besviken på sej själv som skådespelare. Hon var gift med kollegan Lasse Pöysti och paret flyttade ut till en stuga i Vanda där de fick två barn.

– Det fanns inga alternativ i Svenskfinland, så det var enkelt att sluta.

Men Vivica Bandler hade inte glömt den intressanta unga skådespelerskan. År 1955 köpte Bandler Lilla Teatern och ville skaffa sej en egen fast ensemble. Så småningom anställde hon Lasse Pöysti, tillsammans med bland andra Eila Granberg och Eva Perander. De kom ut till torpet i Vanda för att repetera en enaktare, eftersom Ulfsson inte kunde lämna barnen. Efter det anställde Bandler också Birgitta Ulfsson, som tänkte “varför inte”. Teatern låg då på Kaserngatan 23 (Pikku Lillan).

Lillans enseble hankade sej fram och fick ett gott rykte inom teatervärlden. Men publiken var svårfångad och fåtalig, förutom vid de omtyckta revyerna av framförallt Benedict Zilliacus som sattes upp varje vår och gjorde att teatern fick in lite pengar. Ingen fick sommarlön men alla jobbade hårt.

Men sedan hände det att en viss Tove Jansson, som Bandler hade haft en romans med, skrev ett litet stycke kammarteater om Mumintrollet. Vivica tvingade henne, som Ulfsson uttrycker det. Med pjäsen Troll i kulisserna åkte Lilla Teatern på turné till Sverige och Norge.

– De rev sina kläder av hänförelse! Vi hade plötsligt Nordens vackraste scenspråk, något som aldrig hade dugit före det, utan ansetts vara provinsmål. Det var ganska häftiga tider!

Med en djärv repertoar och flera uppmärksammade gästspel blev både Vivica Bandler och Lilla Teatern så småningom allt mer etablerade. År 1962 flyttade teaterns huvudscen till nuvarande Georgsgatan, där Bandler ännu var vid rodret en tid.

Hurdan var hon då, Vivica Bandler, som teaterchef och som regissör?

– Hon var väldigt dominant. Jag kallade henne för en feodal fältväbel. Vi var några som kom in under hennes skal, annars höll hon folk på en armlängds avstånd. Men Lasse och mej dyrkade hon.

Vad berodde det på?

– Vi var ganska skärpta i huvudet faktiskt, vi var väl ganska bra. Ví strävade åt samma håll som hon. Det var underbara tider, även om jag inte njöt av positionen som chefens favorit. Det var så jävla roligt att hålla på i motvind och tro på det man gör!

Ingen demokrati, desto mer kärlek

Anslagen till teatern var eländiga. Man tyckte att Bandler var stadsdirektörens dotter och hade tillräckligt med egna pengar. Men i motsats till vad folk trodde, hade hon inte tillgång till så mycket av det Frenckellska kapitalet. Pappan och hon drog inte jämnt, han var ofta upprörd över hennes verksamhet. Bandler var också gnidigt snål, enligt Ulfsson. Hon drev teatern så billigt som möjligt.

– Det var först under Lasses och min chefstid som anslagen höjdes till en skälig nivå, och då kunde vi också utöka ensemblen.

Så smånigom vande sej publiken vid Lilla Teaterns direkta stil. Visst spelades det bra teater på Svenskis också, menar Ulfsson, men Lillans styrka var just publiktilltalet.

– Vivica sa att vi inte kan hålla på och spela som om vi är ensamma på scenen och ingen annan är i rummet, nog är det utåt vi ska vända det. Man behöver inte äckelflörta med publiken, men man måste ha ett äkta tonfall och vända det utåt.

Hur var dynamiken mellan er tre?

– I och med att Lasse och jag var gifta och hon tyckte om oss båda, så måste hon turvis tala illa om den ena åt den andra. Hon räknade inte med att vi talade sinsemellan. Hennes manipulativa förmåga var enorm. Det visste vi alla tre.

Men Bandler var genuint intresserad av medmänniskan. Enligt Ulfsson hade hon en osedvanligt god människokunskap och var en bra personinstruktör. Hon förstod att jobba på olika sätt med olika skådespelare.

– Man kan inte hålla en föreläsning då man regisserar!

Tekniskt var Bandler inte speciellt skicklig, menar Ulfsson. Hon var inte utbildad regissör, utan hade en agronomexamen. De andra fick lappa där det behövdes. Det var inga problem.

Utan att ta en tum av Bandlers resning löste ensemblen diskret scenerierna och blandade sej i belysningen, tillsammans med Lilla Teaterns tekniker Harry Packalén, som Bandler avgudade. De lät henne alltid tycka att det var hon själv som hittat på lösningarna, annars hade hon blivit sur. Det var den enda möjligheten.

Ulfsson förklarar att Bandler hade hela teatern i sin hand. Inte fanns det någon demokrati. Men man talade om allting, inget mänskligt var teaterchefen främmande. Det var långt ifrån den hövliga försiktiga ton som annars rådde i teatersalar.

– Det var så mycket kärlek till teatern så man förlät hennes hänsynslöshet.

Gästande mymlor

Bandlers tuffhet stod heller på inget sätt i kontrast till hennes kvinnlighet.

– Hon var djupt kvinnlig. Hon var ett erotiskt djur. Hon var allätare. Bisexuell, men i första hand sexuell. Det var också hennes styrka som iscensättare. Det blev väldigt sensuella iscensättningar, säger Ulfsson.

Bandler såg erotiken och sensualismen som en stor del av verkligheten. Hon införde ett spektrum, en sinnlighet i teatern. Hon insinuerade, hade en aktiv flört i sin instruktion också, på sätt och vis flörtade hon sej in i varje skådespelares förtroende.

– Svenskis tyckte ofta att hon var en skandal, men på Lillan var det aldrig så. Det var en del av hennes fräcka humor, aldrig ett problem.

Några gånger blev det däremot problem då Bandler hade en så kallad mymla, som man säger i Mumindalen, en kvinna som hon var förälskad i, som hon tog in i någon produktion.

– Hennes mymlor var ofta ganska dåliga skådespelare. Då led vi lite av att hon var så förälskad att hon blev blind. Det hände inte så ofta, men det hände. Om en stund försvann de sedan alltid.

Vivica Bandlers äkta man Kurt Bandler var mer eller mindre införstådd i hennes kärleksliv och de olika mymlorna som kom och gick. Hon försökte inte ens göra någon skillnad mellan privatlivet och teatern. Ulfsson beskriver det som befriande oproblematiskt.

Katastrofer och konfrontation

Ulfsson berättar också att Vivica Bandler uppskattade katastrofer. Hon hade en tendens att skjuta vissa beslut framför sej, vilket ledde till att de ofrånkomligt kom emot i slutet av repetitionsperioden. Ganska vanligt var det att föreställningen inte var färdig till premiären.

– Då höll vi oss ovanför vattenytan och gav vårt yttersta. Vi lärde oss koncentrationens betydelse. Vi blev alltid mycket bättre till premiären och löste saker i luften, i språnget, sen fick man repetera lite efter premiären. Det blev nästan ett mönster. När vi tog upp det med henne blev hon så satans arg.

Lasse Pöysti skriver i sina memoarer att man gick till premiären med blodsmak i munnen. Så var det, bekräftar Ulfsson, tandköttet började blöda av koncentration. Och det gav en intensitet till premiärerna.

– Nästan varje premiär var sådan, ifall det inte hände blev vi oroliga för att vi var alldeles för ljumma.

Att få familjelivet att gå ihop med teaterarbetet var inte lätt, utan “ett jävla pusslande”, menar Ulfsson. Det hade Vivica Bandler ingen förståelse för. Teatern var allt, man skulle satsa allt. Ulfsson och Pöysti stod båda på scenen om kvällarna och hade två barn i en vandaskog. Repetitionerna drog ut på tiden och tidtabellerna höll aldrig.

– Hon ville nog äga vårt privatliv också, säger Ulfsson.

Bandler handskades enligt Ulfsson lite slarvigt med sanningar och överenskommelser, vilket i ett skede ledde till en konfrontation och en kris som pågick i kanske ett halvår.

– Hon frågade om vi menar att hon ljuger. Pöysti och jag tittade på varandra och sa ja. Hon blev förstås kränkt. Men eftersom vår lojalitet var större än ett gräl fortsatte vi att spela.

Tvisten upplöstes sist och slutligen i en hård kram någonstans mellan logerna och städskrubben, och det hela togs aldrig mer på tal.

– Hon tyckte så hemskt mycket om oss. Både hon och vi led nog av krisen.

Sorgen och glädjen

Också efter sitt chefskap var Bandler ett ovärderligt stöd för Ulfsson och Pöysti.

– Hon såg genast då något var dåligt, det var hon förbannat bra på.

När Ulfsson och Pöysti tog över Lilla Teatern och engagerade olika prisbelönta regissörer från hela världen i sina produktioner, kunde de ändå på slutrakan bli osäkra på hur de egentligen skulle göra. Då bad de Vivica Bandler komma och se på genrepet. Hon satte fingret exakt på den svaga punkten.

– Via henne fick tillbaka vår självkänsla och tro på det vi gjorde. Vi blev nog beroende av henne. Det var en stor saknad när hon stack, men nog var vi ganska trötta på våra gemensamma lösningar också. Det blir lätt att man upprepar sina mönster. Det goda var att det märkte hon och det märkte vi. Det var ett gott slut, även om hon kanske var lite bitter då hon slutade. Men det är alla teaterchefer.

Ulfsson tycker själv att hennes viktigaste produktioner i Vivica Bandlers regi var Bröllopsgästen och Balladen om det sorgsna caféet, båda av Carson McCullers.

– De båda rollerna var svarta porträtt av kvinnor. Sånt tyckte hon att jag var bra på. En djup tragedi utesluter inte att man har humor, tvärtom, det gör den bättre. Det lärde hon oss.

Ulfsson minns att Bandler ofta talade om bottensorgen. Allra mest gillade hon mänskor som hade en gåta av sorg djupt inne – något man inte flaggar med, men som finns där. Ulfsson var just en sådan, med en bottensorg men också en stor glädje.

– Det tog hon vara på, istället för att man skulle behöva skämmas för att man är en ängslig människa. Jag skulle inte vara skådespelare utan henne. Hon höjde vår självkänsla och öppnade luckor som vi inte visste fanns.

Efter Lilla Teatern flyttade Bandler först till Norge och sedan till Sverige, där hon som chef lyfte Stockholms Stadsteater till nya nivåer med sitt klarspråk och sin ledarstil. Där hyllas hon fortfarande oerhört, enligt Ulfsson. I det allmänna medvetandet i Finland är hon kanske inte lika känd längre. Men Ulfsson understryker hennes betydelse för vår teaterhistoria.

– Vivica Bandler kommer att ha sin stora plats i historien, när den nu sen skrivs. Hon var en oerhört stark nordist och öppnade gränserna. Orädd och med ett enormt kontaktnät. Det odlade hon, och visade stor djärvhet med sitt repertoarval, säger Birgitta Ulfsson innan vi lägger på luren.

– Nog var hon en jävla energisk och alldeles fantastisk människa.

Text: Ida Henrikson

I sina memoarer ”Birgitta Ulfsson – med och mot min vilja” av Stig Hansén berätter Ulfsson mer om arbetet med Vivica Bandler. Boken utkommer i mars 2017 på Förlaget.

Rakkaudesta Vivicaan

Minä elän tänään ja huomenna vielä hetkisen. Eilisen erehdyksistä minä en juuri nyt välitä paskaakaan. Ja ihmisen kunnioittaminen on minulle juuri nyt ehkä kaikkein tärkein asia.

sydan_1000x570

Sanat ovat Vivica Bandlerin, suomalaisen voimanaisen ja maailmankansalaisen, jonka syntymästä tulee vuonna 2017 kuluneeksi 100 vuotta. Kuten Vivica itse totesi, hän oli yhtä vanha kuin kotimaansa, mutta Suomi vain itsenäistyi nopeammin.

Tämä blogi juhlii Vivicaa, hänen ajatuksiaan, elämäntyötään, rohkeuttaan, ideoitaan, rakkauksiaan, tekojaan, ennakkoluulottomuuttaan. Tässä blogissa kuljetaan Vivican jalanjäljissä, katsotaan hänen kanssaan tähtiin, muistellaan ansiokasta taipaletta teatterin ja taiteen parissa, seikkaillaan maailmalla, keskustellaan ja kokataan Huvilakadun keittiössä, työnnetään sormet multaan ja puhutaan tärkeistä asioista, isoista ja pienistä, sekä päästetään ääneen myös Vivican ystävät suomeksi ja ruotsiksi.

Missä oletkin, kaappaa lasi ja nosta kanssamme malja Vivica Bandlerille. Viva Vivica, Stadin friidu!