Mellan budskapet och publiken

Möt Ester-pristagaren, skådespelaren Iida Kuningas, i ett samtal om den egna karriären, samarbetet med regissören Milja Sarkola och arvet efter Vivica Bandler. “Konstnärsegot får inte stå i vägen för budskapet”, säger Kuningas, som på scenen vill ge uttryck för något angeläget.

– Det ett stort yrkesmässigt erkännande, att någon har sett mig och uppskattat det jag gör på scenen, säger skådespelaren Iida Kuningas.

Hon är en av de fyra scenkonstnärer som i november belönades med Ester-priset – Teaterstiftelsen Vivicas Vänners pris för modig och nydanande teaterkonst. I juryns motiveringar hette det bland annat att Kuningas har gjort mångsidiga roller på båda inhemska språken, att hon övertygar både i klassiska och mer experimentella uppsättningar och att hon har arbetat med varierande och mångsidiga produktioner.

Speciellt uppskattade juryn Iida Kuningas uppriktiga och modiga tolkningar och samarbeten med regissören och dramatikern Milja Sarkola i föreställningarna I taket lyser stjärnorna, Jotain toista och Olipa kerran minä.

Kuningas är smickrad men ödmjuk inför utmärkelsen och menar att hon haft turen att få jobba i sammanhang där det varit möjligt för henne att göra gott ifrån sig. Det handlar både om tur och talang, tror hon.

– För att det ska bli bra teater måste så många delar klaffa. Det måste vara en jävla bra text, en jävla bra regissör och ett jävla bra konstnärligt team. Det räcker inte att bara ett element fungerar.

Men efter varje lyckad produktion höjer Kuningas också sin egen ribba.

FullSizeRender
Iida Kuningas, foto: Timo Soasepp

– Ibland tänker jag att jag är bortskämd som har fått göra så många bra grejer trots att jag är ganska i början av min karriär. Att jag redan nu fått göra flera stora och intressanta roller. Har jag fått för mycket för tidigt? Å andra sidan leder en bra sak till en annan och bildar en positiv spiral.

Nya vindar på Viirus

Efter att ha varit frilansare i fem-sex år och jobbat med bland annat Teater Mestola, Lilla Teatern, Wauhaus, Q-teatteri, Helsingfors stadsteater, Blaue Frau och Nationalteatern samt gjort filmer och hörspel, är Iida Kuningas nu fast anställd på Teater Viirus i Helsingfors.

Det känns bra, menar hon, att gå från att vara en “lonely rider” och bara ansvara för sig själv, till att arbeta i ett kollektiv.

– Det kändes som ett bra läge att förankra mig lite, istället för att hela tiden hoppa mellan olika teatrar och grupper. Det är energikrävande att varje gång lära känna en ny arbetsgrupp och dynamik. Jag ville testa på vad som händer när man gör flera produktioner med samma människor och på det sättet fördjupa mitt eget skådespelararbete.

Viirus är en skådespelardriven demokratisk teater, förklarar Kuningas, där ensemblen aktivt är med om att planera repertoaren. Det är ett spännande brytningsskede med de nya utrymmena på Busholmen och nya verksamhetsformer. Förutom de egna produktionerna kuraterar Viirus personal också teaterns gästpselsverksamhet.

För tillfället medverkar Kuningas i Den andra naturen på Viirus och gör också en sverigeturné med pjäsen Paradisdoktrinen med Teater Mestola. Samtidigt planeras Viirus produktioner för nästa vår.

– Det känns lyxigt att som skådis på Viirus få vara med och läsa pjäser och välja regissörer. Slutresultatet blir något vi verkligen kan stå bakom, då viljan att sätta upp en pjäs kommer från oss. Så fungerar det ju inte oftast på institutionsteatrar.

Vad gäller det konstnärliga självförtroendet är det alltid på spel. Det hålls inte på topp tack vare en lyckad grej, enligt Kuningas.

– Skådissjälvförtroendet är alltid lika skört. Eller lika starkt. Det att jag börjar ha lite fler produktioner bakom mig ger helt enkelt arbetserfarenhet, vilket känns ganska skönt.

Samarbetet med Milja Sarkola

Kuningas blev magister från Teaterhögskolan år 2014. Hon började jobba på fältet under femte året i skolan – och det var Lilla teaterns uppsättning av I taket lyser stjärnorna som var språngbrädet. Det var också första gången Kuningas jobbade med Milja Sarkola, något som blev starten på en fin arbetsrelation.

– Jag uppskattar verkligen Miljas intresse för skådespelaren och hennes ärlighet i arbetssituationen. Detsamma gäller hennes egna texter. Miljas konst är ärlig.

Iida Kuningas säger att det är något som händer i Milja Sarkolas regi som hon inte kan beskriva i ord. Det som Sarkola gör får fram det bästa ur skådespelarna.

– Det är något magiskt som händer där.

Lustigt nog är det ungefär precis så många skådespelare som jobbade med Vivica Bandler har beskrivit hennes sätt att regissera. Bandler och Sarkola var goda vänner mot slutet av Bandlers liv, även om de två aldrig jobbade tillsammans på scenen.

Vivica Bandlers mecenatsarv

Kuningas är för ung för att själv ha sett Bandlers uppsättningar, men hon har hört en hel del om henne.

– Vivica Bandler verkar ha varit en mycket fascinerande regissör, teaterkvinna och personlighet. Och en progressiv och modig konstpåverkare, också utanför Finland! Synd att jag inte fick möjligheten att träffa henne, jag kan tänka mig att det skulle ha varit ett intressant möte.

Iida Kuningas lyfter fram Bandlers finansiella möjligheter att stöda teaterkonsten och satsa på att ta hit spännande Europeiska konstnärer.

Jag har uppfattat att hon fungerade lite som en mecenat. Utöver sitt konstnärliga avtryck lämnade hon också efter sig ett arv som jag nu har nöjet att få ta del av.

Personligen innebär Vivicas mecenatsarv och Ester-priset en ekonomisk lättnad för Kuningas. Hon har aldrig själv varit arbetslös i längre perioder, men de ekonomiska realiteterna för skådisar i vårt land är svåra, speciellt för dem som är frilansare.

Understöden till teaterhusen har minskat vilket leder till att allt färre skådespelare anställs. Det betyder att fler konstnärer och arbetsgrupper är beroende av fondernas understöd och stipendier.

– Det att du är en bra konstnär betyder inte automatiskt att du är bra på att skriva ansökningar, påpekar Kuningas.

Det lesbiska begäret i fokus

I sann Bandlersk anda har Iida Kuningas jobbat med många banbrytande teman – till exempel i pjäsen Jotain toista av Milja Sarkola på Q-teatteri, som ställde ett kvinnoförhållande i fokus.

Det var spännande och exceptionellt att gestalta en lesbisk karaktär, som dessutom var pjäsens huvudperson. Teaterscenen domineras trots allt av heterosexuella relationer. Jag tycker det var jätteintressant att begäret som tema behandlades ur ett kvinnligt homosexuellt perspektiv. Men det som gjorde föreställningen så stark var att temat ändå lyckades bli universellt.

Oavsett sexuell läggning kunde publiken känna igen sig i den bild som målades upp av ett parförhållande.

– Vi snackade inom arbetsgruppen om att det här säkert är ganska marginellt, att produktionen knappast kommer att intressera de stora massorna. Men det gick helt tvärtom! skrattar hon.

I efterdyningarna av #metoo

Jotain toista var banbrytande också på ett annat sätt – pjäsen tog nämligen upp de rådande maktstrukturerna inom teatervärlden och ställde obekväma frågor om sexuellt ofredande. Frågor som nu har blivit aktuella också i den bredare samhällsdiskussionen i och med #metoo-rörelsen.

– Att sexuella trakasserier inom branschen uppmärksammas på bred front har gjort att de som kanske inte har varit medvetna om sina handlingar nu blir det. Och de som har varit medvetna men ändå betett sig illa får en tydlig signal. Men det återstår att se vart den här rörelsen helt konkret leder. Möjligtvis är det nu lättare för en enskild skådespelare att säga ifrån, funderar Kuningas.

Hon menar att det som krävs är ett större ansvar av dem som sitter högre upp i hierarkierna, för att se till att arbetsmiljöerna förändras.

– Visst har det varit upprörande att ta del av den här diskussionen. Nu är det ju vidrigt och ledsamt att vuxna yrkesmänniskor måste stå ut med sånt här på sina arbetsplatser, i professionella sammanhang! Lika vidrigt är det att det finns människor som tror sig ha rätten att trakassera och missbruka sin maktposition.

Hon upprepar att hon själv haft tur i den bemärkelsen att hon fått jobba i sunda arbetsmiljöer.

– Jag har för det mesta skonats från sådant. För det mesta.

DenAndraNaturen_1_MarkNiskanen.jpg
Iida Kuningas i föreställningen ”Den andra naturen” på Teater Viirus, foto: Mark Niskanen

Kuningas understryker att problemen måste skötas på organisationsnivå. Till exempel på den nuvarande arbetsplatsen Viirus finns en jämställdhetsplan som delas ut åt alla nya anställda och gästarbetare.

– Man får genast svart på vitt att här tillåts inga sexuella trakasserier och så står det också hur sådana definieras. Det är bra att alla får samma info genast i början där det klargörs hur vi arbetar här. Det är inte självklart att alla tänker likadant, en del måste kanske uppmärksammas på det.

Förmedlaren

När vi tittar framåt i kristallkulan menar Kuningas att hon vill fortsätta koncentrera sig på skådespelararbetet.

– Jag upplever att jag i minst några år till måste fokusera, utveckla och fördjupa mina kunskaper.

För tillfället trivs hon bra på Viirus och kan tänka sig att stanna där ett tag. Det är spännande att vara med om att påverka teaterns nya riktning och se vart den bär.

Men visst har hon tankar om att göra egna grejer också, kanske regissera eller undervisa någon dag. Tiden får visa.

Hon understryker känslan av att arbetet ska ha mening.

– Som skådespelare är jag mer intresserad av att uttrycka något betydelsefullt än av att visa upp mig själv. Jag vill vara en förmedlare, och där finns en skön distans till jaget. Min personlighet eller mitt skådespelar-ego ska inte stå i vägen för föreställningen eller de frågor den vill väcka.

Tekniken beror på sammanhanget. Om det finns många beröringspunkter till det egna livet kan Kuningas i lämpliga doser använda sina personliga erfarenheter, minnen eller känslor som material. Flera lager av fiktion skapas ändå när texten kommer med och berättelsen iscensätts.

– Lika väl kan jag spela en situation som inte har någon referens till mitt eget liv och ändå hitta beröringspunkter. Teater är en lek med fantasi och föreställningsförmåga.

Bäst trivs Iida Kuningas då ramarna för det hon gör på scenen känns angelägna.

– Idealscenariet är en välskriven pjäs eller ett väl uttänkt föreställningskoncept med innehåll som engagerar. Då är min uppgift och utmaning att gestalta och förkroppsliga texten eller materialet, att förmedla berättelsen till åskådaren så skickligt jag kan. Om jag skulle vilja agera som talrör skulle jag vara dramatiker eller regissör. Men jag befinner mej hellre vid nästa steg, mellan budskapet och publiken.

Text: Ida Henrikson

Mainokset

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google+ photo

Olet kommentoimassa Google+ -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s